Medan 2017 till stor del handlade om svensk sf och fantasy, har 2018 börjat med någon slags cravings efter rejäl hederlig amerikansk YA. Jag har sedan en tid tillbaka boken Hord av Ann Aguirre liggande vid läsfåtöljen.

Sista delen i zombiedystopin om Spadertvå. Ni vet trilogin där Deuce blir Spadertvå, Fade har döpts om till Tålig och staden Salvation heter Räddning. Och det tar emot. Inte på grund av boken för där känns det som jag vet ungefär vad jag kommer få, men översättningen! Alla dessa ändringar av egennamn som jag inte förstår och som stör mig så enormt. Så den har fått vänta.

Sedan tänkte jag att jag skulle ge Sarah J.Maas en chans till. Jag var ju inte superförtjust i Glastronen, men det här med en kvinnlig kick ass-lönnmördare känns ändå lockande så jag började läsa uppföljaren Midnattskronan ( omslaget! ) häromdagen. Och inser att det är samma översättare som till Hord och likadana ändringar av egennamn. Chaol Westfall blir Chaol Västfall och serien utspelas bland annat i Klockehamn och Klyfteborg. Jag förstår att man översätter vissa saker, som Lönnmördarborgen. Där namnet har en exakt betydelse uppkallat efter något specifikt. Men att Bellhaven blir Klockehamn och efternamnet Westfall blir Västfall låter bara konstigt. Det känns också väldigt gammaldags.

Så vi får se om jag tar mig igenom dem. Tills vidare blir det en paus och jag kör på svenskt igen däremellan med Emil Hasketts bok Dit du inte får gå.