Idag är det äntligen dags för Throwback Thursday hos Oarya och den här boken ploppade upp i huvudet på mig redan för några veckor sedan. Jag har inte tänkt på den här boken på många år, men en gång i tiden var det en riktig favorit. Eftersom dess ursprung är grekisk mytologi, gissar jag att den säkert håller än idag för ungdomar. Ja, jag valde det engelska omslaget eftersom det svenska är hiskeligt fult.

Kassandra av Troja har siargåvan. Hon förutser tidigt Trojas undergång – men ingen tror på hennes varningar. Runt henne utspelas dramat som Iliaden har gjort berömt, men avgjort inte på det sätt som hjältesångerna påstår…

Det är en tid av förändring. Den urgamla tron på Jordens moder och de kvinnliga regenterna håller på att försvinna. Nya, manliga gudar håller på att ta över. De hedrar äregirighet och skicklighet i strid – och de förpassar kvinnorna till hemmen.

När Paris kommer till Troja med den sköna Helena vet Kassandra att kriget är oundvikligt – Troja kommer att gå under. Hon ser hur Odysseus och Priamos försöker undvika kriget, hur Akilles längtar efter blodiga strider och hur hon själv kommer tillhöra segrarnas krigsbyten.

Det är en annorlunda värld vi möter i Facklan. En värld fylld med klassiska hjältar, gudar och gudinnor. Alla kommer de till Troja; för att kämpa för ära eller för sin civilisations överlevnad. Marion Zimmer Bradley berättar om händelser vi hört om förut, men aldrig ur denna synvinkel eller på detta sätt. Hennes roman är ett flammande skådespel med människorna bakom myterna.

Det jag kom ihåg var titeln och därför blev jag riktigt förvånad när jag nu insåg vem författaren är. Marion Zimmer Bradley har ju även skrivit fantasy-trilogin Avalons dimmor som även den var en stor favorit.

Det gemensamma för hennes böcker är att de berättar gamla myter och legender ur kvinnornas perspektiv. Facklan till exempel handlar om Kassandra, sierskan som enligt den grekiska mytologin spådde Trojas undergång. Hon är normalt en bifigur i berättelserna och även ofta avfärdad som galen. I Facklan tar hon huvudpersonens plats och hon gör det bra. Jag tycker fortfarande om böcker som är fiction men där man samtidigt lär sig något och Facklan är ett underbart exemplar på just det. Faktiskt måste jag nog läsa om den här nu känner jag.

Vilket passar bra då jag förmodligen kommer behöva en liten paus från George RR Martin, som just nu försöker traumatisera mig genom att ta kål på min favoritkaraktär redan i första boken. Vad det verkar som. Jag har lite kvar att läsa, men med tanke på allt jag hört om Martins författande har jag låga förhoppningar om att hen kommer överleva.