Ingen bok har orsakat så mycket huvudbry under året som den här. Jag är fortfarande inte säker på vad jag egentligen tyckte, vilket på sätt och vis är det bästa betyg en bok kan få.

Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.